previously on lost.

jag hatar det. den har gangen var han smal, som nar vi va sma och han var valdigt sjuk. vi var pa en kryssning av nagon anledning, jag och min familj. nagot gjorde att jag visste att han var tillbaka. jag kollar mot trappan som ser precis ut som den vi hade i vart gamla radhus, med en grind som skulle fungera som hinder for sma vandrande barn om natterna. den lilla tragrinden som plotsligt star for mer an vad den borde. han kliver over den och plotsligt ar vi inte langre i var forra hall utan pa baten igen. det var sa lange sedan, over... 6? 7? 8? ar.
jag staller mig upp, benen bar mig knappt. jag staplar mig fram mot honom i all min misstro. benen ar inte langre starka nog, jag faller. men visst finns han dar och tar emot mig.
det sista jag kommer ihag ar att jag grater ohammat och ber honom av hela mitt hjarta att inte forsvinna igen.
jag vaknar upp av att tarnarna rinner som en flod ner for kinderna. insikten av att han inte ar tillbaka tar en bra stund att smalta. jag hatar det har.